Det börjar om #4

När George säger but I haven’t lied to her yet slår det mig att jag är förbi det pinnhålet sedan länge. Är man inte alltid förbi det innan det ens har börjat? Säljer man någonsin sig själv med sanningen? Säljs över huvud någonting utan att baseras på lögn?

Det är ju mörkt, mörkare än i en sitcom. För det finns väl en idé om den oskuldsfulla kärleken och den rena relationen, fri från svarta krafter och förvanskad sanning. Fri från kedjor av osanning, vikande blick och noja. Nu talar vi inte om mytomani, men det tunna linjen mellan pre och post är fullt kännbar. 

Jag kan inte minnas när jag senast höll mig på rätt sida. Jag kan gå i god för att kärlek knappast är den allmängiltiga motkraften. Man vill ge henne allt, men skyddar henne samtidigt från samma allt. Skyddar sitt eget allt. Samtidigt som hon är ens allt? 

Sedan år tillbaka för jag en kamp mot mig själv, för att få mig att föra mig rationellt. Tänka rent och tala konkret. Jag minns inte när jag senast tänkte en klar tanke.

Det börjar om #3

Det finns ett lugn nu. Det klingar på ingrodd stockholmska och när hon glider på sina e:n förändras perceptionen som i ett rus, ljudet från hennes stämband tar över och utgör kärnan och jag fogar mig därefter. Tunnelseendet slår in och det känns som jag har evigheten i min hand. Inkapslad, färdig för förtäring.

Det är livet som strömmar ur hennes stämband.

I en annan, tidigare del av sfären möts jag av den nedslagna blicken, den uppgivna kroppshållningen, sloköronen. En gång var hon stolt, energin sprakade från hjärtat ut i hårtopparna, sen korsade jag hennes väg. Den fysiska ångesten, den omger henne som en ogenomtränglig bubbla, hon manar mig in i den, men paradoxen hon ställt upp jobbar mot henne.

Jag förknippar henne med något kvavt och fuktigt. Andningen är tung, det visslar i lungorna av för mycket tjära och svart bös, tröjan klibbar fast mot svanken. Det hade kunnat vara lika drömskt och härligt, som det nu är något mörkt och nästan tragiskt. En samtida storstadstragedi som saknar självklar huvudrollsinnehavare, eller nämn en skådespelare som längre får dig att känna något?

Det är när jag har flest viktenheter verklighetsflykt jag känner mig rikast. Det insåg jag igår. Och den sista spända väntan på att de krossade kristallerna ska utlösa euforin som tar dig hem, då är det som lyckligast. Inte mitt i, utan precis före. Inte mitt i kvällen, utan precis före. Inte mitt i sommaren, utan precis före.

Hon är den enda som bryter regeln, som rättfärdigar den som det självklara undantaget hon är. Det är inte precis före, utan mitt i det är som bäst. Så länge jag har den, den inkapslade evigheten, färdig för förtäring, kommer det gå.