Jag börjar om #4

Plötsligt kan jag se alla dina foton på Facebook, förut kom jag bara åt dina profilbilder. Det river upp färska sår & någonting mörkt väller ut. Jag bestämde mig då för att inte bli arg, inte låta dig stanna kvar & bygga bo i mina halvfärdiga tankar, men någonstans vet jag att du vet vad du gjorde med mig. (Du tvingade mig att välja, sen valde du bort mig? Du behövde någon att prata med? Jag gick på planka, du lockade med skötet, men vad sketans hände sen?)
Jag är eluderad.
Snubben det blev till slut, alltså någon annan än jag, är ful, det är allt jag kan gå på. Du har förpassat mig till ytligheter & för varje bild på er två tillsammans ilar en kemisk tomhet längs med ryggraden.
När du kom upp på tal, det var innan sommaren det vill säga, brukade jag säga att du var ett dödfött projekt. Jag menade nog aldrig det, men du var alltid så sjukt kall att jag aldrig orkade prata om det. Det borde ha varit den slutgiltiga varningsklockan, för när allt kommer omkring handlar det om stolthet & jag förlorade trots att jag satt med facit & aldrig bettade på mig själv.
Så när vi möttes i veckan & jag var tvär, hur jävla hjärndöd är du som inte fattar varför?