Jag börjar om #5

Jag hatade tiden i högstadiet, när alla ens barndomskärlekar började hänga med äldre män & den identitetskris som följde har nog fortfarande mig i sitt grepp. När mina ex sedan valde äldre killar - "han pluggar till mäklare på högskolan du vet, han har egen lägenhet du vet, vi ska åka till Paris på weekendresa du vet" - drogs min självbild åt det morbida hållet.
Jag är fortfarande inte säker på det där med åldersskillnader, men samtidigt som ålder är ett topp tre-kriterium tenderar jag att hamna med de små, precis post-gymnasiala nätta kvinnorna. De som bor hemma, som vill till London & fortfarande orkar Svanen. De som representerar minsta lilla Seinfeld-grej som gör att jag får spel. Plågar jag mig själv för att saknaden efter min egen eviga ungdom plågar mig mer?
Trots att jag är väl medveten om det, kan jag inte hindra mig från att försöka snärja hon den unga, småblyga på fiket bredvid skolan. Hon kan egentligen inte ge mig mer än sin ungdom, jag har inget att ge henne alls. Om hon bara visste hur jag resonerade, så sjukt jävla ocharmigt.
En annan grej, tjejer på SR är så sjukt fula, är det för att de inte behöver synas i bild?