Jag börjar om #6

Jag har tappat rösten, men det tar inte längre än fem minuter innan jag måste skrika. Hon har klippt sig & ser precis ut som vårsolen för åtta år sen, som sensommaren för fem år sen & som värmen i höstkylan förra året. Nu spelar det inte längre någon roll att hon är på andra sidan jorden, eller att inget nytt & spännande finns kvar att upptäcka, äventyret handlar ju om det kända, det trygga, om status quo.
Att hon är ett hopplöst fall & dessutom kräver energi jag aldrig haft spelar mindre roll. Nyanserna i hennes doft som stannade i mina lakan strax innan hon lämnade landet är ett av de sista ting i livet jag kommer glömma & om så koreanerna startar det slutgiltiga kriget, spelar samma liv mindre roll så länge hon aldrig försvinner från radarn.