Jag börjar om #7,5

Jag visste vad hon hette innan jag fick reda på det. Så jävla sjukt, jag tänkte hennes namn en & en halv sekund innan hon sa det själv. Det måste vara värt något?
I jakt på den perfekta bilden att förära raderna om henne med - en resa genom högupplöst porr & grafiska underverk, inser jag att varje dag utan att jag ser henne är en sämre dag. Samtidigt blir det en fix, ett gift. Varje gång jag hör trappsteg i periferin tappar jag andan, tappar förståndet. Det är ohållbart.
Det passerar minst 100 personer i den trappan varje dag.