Jag börjar om, igen #1

Yeezus christ. Vad höll jag på med? Uppenbarligen extremt sexuellt understimulerad. Ansiktslösa kvinnor i horder, alla sökningar ledde till snyggt ljussatta bröstvårtor, tighta rövar, en kåt jävla hipsters våta drömmar.

Uppenbarligen extremt sexuellt avtrubbad nu. Går inte igång på någonting. Jo förresten, bara det förbjudna, det skeva, det ouppnåeliga. Men bara i tanken, när det väl kommer till kritan i praktiken är det precis lika dammigt som vanligt.

Är det den plötsliga bristen av stimulantia? Tänker klart igen, känner mig vaken igen, det känns som det skulle kunna vara en bra grej, men det är inte här jag vill vara. Inte in touch med någonting, kan inte kontemplera, lever plötsligt helt utan eftertanke igen. Det är inte här jag vill vara.

Om några dagar ska jag helt förgöras i brittisk bas, där är exakt var jag vill vara, men det enda jag tänker på nu är att verkligheten 1.0 inte är tillräckligt stark. Vad händer när den kraftigaste subfrekvensen bara känns som en vindpust, när frigörelsen slutar innan den börjat?

Jag slutade snusa för ett tag sen. Märks det på mina humörsvängningar? 

Det börjar om #4

När George säger but I haven’t lied to her yet slår det mig att jag är förbi det pinnhålet sedan länge. Är man inte alltid förbi det innan det ens har börjat? Säljer man någonsin sig själv med sanningen? Säljs över huvud någonting utan att baseras på lögn?

Det är ju mörkt, mörkare än i en sitcom. För det finns väl en idé om den oskuldsfulla kärleken och den rena relationen, fri från svarta krafter och förvanskad sanning. Fri från kedjor av osanning, vikande blick och noja. Nu talar vi inte om mytomani, men det tunna linjen mellan pre och post är fullt kännbar. 

Jag kan inte minnas när jag senast höll mig på rätt sida. Jag kan gå i god för att kärlek knappast är den allmängiltiga motkraften. Man vill ge henne allt, men skyddar henne samtidigt från samma allt. Skyddar sitt eget allt. Samtidigt som hon är ens allt? 

Sedan år tillbaka för jag en kamp mot mig själv, för att få mig att föra mig rationellt. Tänka rent och tala konkret. Jag minns inte när jag senast tänkte en klar tanke.

Det börjar om #3

Det finns ett lugn nu. Det klingar på ingrodd stockholmska och när hon glider på sina e:n förändras perceptionen som i ett rus, ljudet från hennes stämband tar över och utgör kärnan och jag fogar mig därefter. Tunnelseendet slår in och det känns som jag har evigheten i min hand. Inkapslad, färdig för förtäring.

Det är livet som strömmar ur hennes stämband.

I en annan, tidigare del av sfären möts jag av den nedslagna blicken, den uppgivna kroppshållningen, sloköronen. En gång var hon stolt, energin sprakade från hjärtat ut i hårtopparna, sen korsade jag hennes väg. Den fysiska ångesten, den omger henne som en ogenomtränglig bubbla, hon manar mig in i den, men paradoxen hon ställt upp jobbar mot henne.

Jag förknippar henne med något kvavt och fuktigt. Andningen är tung, det visslar i lungorna av för mycket tjära och svart bös, tröjan klibbar fast mot svanken. Det hade kunnat vara lika drömskt och härligt, som det nu är något mörkt och nästan tragiskt. En samtida storstadstragedi som saknar självklar huvudrollsinnehavare, eller nämn en skådespelare som längre får dig att känna något?

Det är när jag har flest viktenheter verklighetsflykt jag känner mig rikast. Det insåg jag igår. Och den sista spända väntan på att de krossade kristallerna ska utlösa euforin som tar dig hem, då är det som lyckligast. Inte mitt i, utan precis före. Inte mitt i kvällen, utan precis före. Inte mitt i sommaren, utan precis före.

Hon är den enda som bryter regeln, som rättfärdigar den som det självklara undantaget hon är. Det är inte precis före, utan mitt i det är som bäst. Så länge jag har den, den inkapslade evigheten, färdig för förtäring, kommer det gå.

Det börjar om #2

Det här med att återvända till ens uppväxtstad, som en erigerad hjälte från förr. Undrar hur den underliggande psykologin funkar? På tre lediga kvällar har jag spenderat tid med tre spöken från det förgångna, alltid är de lika peppade på att ses igen, alltid sitter jag där, bedövad & vill bara glömma. Det är när jag ser dem på bild som jag tänker "my god, hon ser ut som sommarkvällen då vi möttes första gången". När de ligger bredvid har tiden stått still, i förhand på gott, i efterhand på ont.
Det enda jag behöver är stimuli, något verkligt som känns mer än ffffound's högupplösta bilder på kvinnlig hud & sexuella insinuationer.

Det börjar om #1

När hon tittar upp på mig, under lugg, i luva, det är då jag vill stanna tiden. Det är en sån bild, en snapshot av synfältet, som om den etsades fast precis sekunden innan man dör, skulle ge själen ro i det som komma skall.
Hon sa: man glömmer hela tiden att omge sig av sådana som ger en ro.
Jag tänkte; jag har ju åtminstone mina bilder. Dom är inte beständiga, men det är inte hon heller. Ekvationen lyder ju x(k)+y=olycka. Varje gång.
Jag sover dåligt, blir grinig, tappar orken. Innan jag gav mig hän tänkte jag att det är värt det, nu gör jag knappast mer nytta som bäng.

En annan grej, jag lovade att 2011 släppa kontakten med dom jag ville ligga med i 3an. Det enda vi hade gemensamt då var min lista, idag ingenting. Dessutom: ligg inte med tjejer som inte är snygga, sluta Facebookragga & ... nu sms:ade hon & allt är harmoni igen. Jag hatar livets svängningar, jag står aldrig stabilt utan svajar som en 400 meter hög jävla mast.

Jag börjar om #10

Det är precis exakt så som hon såg ut idag, som jag vill minnas henne till evigheten splittras i ett moln av fördömda krig & bistra vintrar. En mörkhårig näring som lindrar kylan & en luggsliten uppsyn som inger exakt samma energi som den sista klangen i Prelude innan Kiara sveper igång & lindar in en i decenniets välbehag numero uno, fet som ett jävla sumo. Exakt så.

Jag börjar om #9

I samma stund som jag hittar tillbaka till Rouse-soulen jag en gång tappade bort, alltså precis när han tjuter I think they'll gonna come & carry you away from me, hittar jag henne på Facebook. Hon stavade visst med ett h på slutet & nu är det inte längre samma sak.
Jag älskar att spä på mystiken kring någon man försöker fånga in, allt som inte behöver kännas till göms tryggt i den dimman. Men istället för att ha en orörd bild som jag kan forma hur jag vill, har jag nu en vägg att stirra mig blind på, en chatt att rätta mig efter & en historia jag möjligtvis hade luskat i senare.
Sociala medier är bläckplumparna som fuckar upp mina oskrivna blad, är det som kommer göra mig till en robot utan resmål att fly till, undan från verkligheten.

Jag börjar om #8

Jag lyssnar på samma Digitalism-låt på repeat i ett halvhjärtat försök att skapa det tryptaminrus jag tänker att vintern för med sig. Bara man har bra musik där varje go vibb speglas i snökristallerna kan man enkelt bota ledan & monotonin. Inlindad i min skevhet når så sms:et mig. "Boende i Malmö fixat from idag. Kom & hälsa på?". Jag vet inte om det berodde på att telefonen alstrade ett ljud som inte passade in i harmonin, eller om jag var urfuckad redan innan, men i & med hennes återtåg i mitt medvetande tappar jag i den sekunden koordinationen över livet.
Jag har ägnat åtta år åt att se henne förstöras av andra, när jag själv hela tiden varit ett ögonblick sen. Jag tror hon testade mig i somras - är här med mitt gäng på Wow, men jag sover hos dig inatt, cool? & medan hon tjatade om sin killes resa i Kina, började jag motvilligt linda henne kring något bittert, bara för att kunna lägga henne ifrån mig som ett surt, men värdigt minne.
Hon släpper inte taget, frågan är vilket det nyktra steget är; att aldrig någonsin svara på det bedjande sms:et, eller att ge någon som aldrig kommer vara lika snygg som i ettan en chans bara för att jag är pot committed?

Jag börjar om #7,5

Jag visste vad hon hette innan jag fick reda på det. Så jävla sjukt, jag tänkte hennes namn en & en halv sekund innan hon sa det själv. Det måste vara värt något?
I jakt på den perfekta bilden att förära raderna om henne med - en resa genom högupplöst porr & grafiska underverk, inser jag att varje dag utan att jag ser henne är en sämre dag. Samtidigt blir det en fix, ett gift. Varje gång jag hör trappsteg i periferin tappar jag andan, tappar förståndet. Det är ohållbart.
Det passerar minst 100 personer i den trappan varje dag.

Jag börjar om #7

Det tog mig 306 dagar att växla mina första ord med henne. Jag ska alltid vara så lustig i sådana situationer. Jag är som en kondor eller någon annan asätare, har ögonen på henne utan att vika med blicken en enda gång, utan att tveka i tanken på vad jag är ute efter. Men när sanningens klockslag är inne, tappar jag förmågan att leva & kvar finns en löjlig eftersmak.
Det tog mig en dag till att faktiskt samtala med henne. Det tog 300 sekunder, sen var jag avklädd & hjälplöst fast. Jag blev så till mig att jag var tvungen att göra om det två gånger till. Med samma lustiga tilltal, med samma framfusighet jag själv hade ryggat tillbaks från. Jag är inte kär men jag dör varje gång hon kollar på mig, undrar om jag förmedlar det när jag kallar henne hipster?