Det börjar om #1

När hon tittar upp på mig, under lugg, i luva, det är då jag vill stanna tiden. Det är en sån bild, en snapshot av synfältet, som om den etsades fast precis sekunden innan man dör, skulle ge själen ro i det som komma skall.
Hon sa: man glömmer hela tiden att omge sig av sådana som ger en ro.
Jag tänkte; jag har ju åtminstone mina bilder. Dom är inte beständiga, men det är inte hon heller. Ekvationen lyder ju x(k)+y=olycka. Varje gång.
Jag sover dåligt, blir grinig, tappar orken. Innan jag gav mig hän tänkte jag att det är värt det, nu gör jag knappast mer nytta som bäng.

En annan grej, jag lovade att 2011 släppa kontakten med dom jag ville ligga med i 3an. Det enda vi hade gemensamt då var min lista, idag ingenting. Dessutom: ligg inte med tjejer som inte är snygga, sluta Facebookragga & ... nu sms:ade hon & allt är harmoni igen. Jag hatar livets svängningar, jag står aldrig stabilt utan svajar som en 400 meter hög jävla mast.