Det börjar om #4

När George säger but I haven’t lied to her yet slår det mig att jag är förbi det pinnhålet sedan länge. Är man inte alltid förbi det innan det ens har börjat? Säljer man någonsin sig själv med sanningen? Säljs över huvud någonting utan att baseras på lögn?

Det är ju mörkt, mörkare än i en sitcom. För det finns väl en idé om den oskuldsfulla kärleken och den rena relationen, fri från svarta krafter och förvanskad sanning. Fri från kedjor av osanning, vikande blick och noja. Nu talar vi inte om mytomani, men det tunna linjen mellan pre och post är fullt kännbar. 

Jag kan inte minnas när jag senast höll mig på rätt sida. Jag kan gå i god för att kärlek knappast är den allmängiltiga motkraften. Man vill ge henne allt, men skyddar henne samtidigt från samma allt. Skyddar sitt eget allt. Samtidigt som hon är ens allt? 

Sedan år tillbaka för jag en kamp mot mig själv, för att få mig att föra mig rationellt. Tänka rent och tala konkret. Jag minns inte när jag senast tänkte en klar tanke.