Det börjar om #3

Det finns ett lugn nu. Det klingar på ingrodd stockholmska och när hon glider på sina e:n förändras perceptionen som i ett rus, ljudet från hennes stämband tar över och utgör kärnan och jag fogar mig därefter. Tunnelseendet slår in och det känns som jag har evigheten i min hand. Inkapslad, färdig för förtäring.

Det är livet som strömmar ur hennes stämband.

I en annan, tidigare del av sfären möts jag av den nedslagna blicken, den uppgivna kroppshållningen, sloköronen. En gång var hon stolt, energin sprakade från hjärtat ut i hårtopparna, sen korsade jag hennes väg. Den fysiska ångesten, den omger henne som en ogenomtränglig bubbla, hon manar mig in i den, men paradoxen hon ställt upp jobbar mot henne.

Jag förknippar henne med något kvavt och fuktigt. Andningen är tung, det visslar i lungorna av för mycket tjära och svart bös, tröjan klibbar fast mot svanken. Det hade kunnat vara lika drömskt och härligt, som det nu är något mörkt och nästan tragiskt. En samtida storstadstragedi som saknar självklar huvudrollsinnehavare, eller nämn en skådespelare som längre får dig att känna något?

Det är när jag har flest viktenheter verklighetsflykt jag känner mig rikast. Det insåg jag igår. Och den sista spända väntan på att de krossade kristallerna ska utlösa euforin som tar dig hem, då är det som lyckligast. Inte mitt i, utan precis före. Inte mitt i kvällen, utan precis före. Inte mitt i sommaren, utan precis före.

Hon är den enda som bryter regeln, som rättfärdigar den som det självklara undantaget hon är. Det är inte precis före, utan mitt i det är som bäst. Så länge jag har den, den inkapslade evigheten, färdig för förtäring, kommer det gå.