Jag börjar om #8

Jag lyssnar på samma Digitalism-låt på repeat i ett halvhjärtat försök att skapa det tryptaminrus jag tänker att vintern för med sig. Bara man har bra musik där varje go vibb speglas i snökristallerna kan man enkelt bota ledan & monotonin. Inlindad i min skevhet når så sms:et mig. "Boende i Malmö fixat from idag. Kom & hälsa på?". Jag vet inte om det berodde på att telefonen alstrade ett ljud som inte passade in i harmonin, eller om jag var urfuckad redan innan, men i & med hennes återtåg i mitt medvetande tappar jag i den sekunden koordinationen över livet.
Jag har ägnat åtta år åt att se henne förstöras av andra, när jag själv hela tiden varit ett ögonblick sen. Jag tror hon testade mig i somras - är här med mitt gäng på Wow, men jag sover hos dig inatt, cool? & medan hon tjatade om sin killes resa i Kina, började jag motvilligt linda henne kring något bittert, bara för att kunna lägga henne ifrån mig som ett surt, men värdigt minne.
Hon släpper inte taget, frågan är vilket det nyktra steget är; att aldrig någonsin svara på det bedjande sms:et, eller att ge någon som aldrig kommer vara lika snygg som i ettan en chans bara för att jag är pot committed?