Jag börjar om #10

Det är precis exakt så som hon såg ut idag, som jag vill minnas henne till evigheten splittras i ett moln av fördömda krig & bistra vintrar. En mörkhårig näring som lindrar kylan & en luggsliten uppsyn som inger exakt samma energi som den sista klangen i Prelude innan Kiara sveper igång & lindar in en i decenniets välbehag numero uno, fet som ett jävla sumo. Exakt så.

Jag börjar om #9

I samma stund som jag hittar tillbaka till Rouse-soulen jag en gång tappade bort, alltså precis när han tjuter I think they'll gonna come & carry you away from me, hittar jag henne på Facebook. Hon stavade visst med ett h på slutet & nu är det inte längre samma sak.
Jag älskar att spä på mystiken kring någon man försöker fånga in, allt som inte behöver kännas till göms tryggt i den dimman. Men istället för att ha en orörd bild som jag kan forma hur jag vill, har jag nu en vägg att stirra mig blind på, en chatt att rätta mig efter & en historia jag möjligtvis hade luskat i senare.
Sociala medier är bläckplumparna som fuckar upp mina oskrivna blad, är det som kommer göra mig till en robot utan resmål att fly till, undan från verkligheten.

Jag börjar om #8

Jag lyssnar på samma Digitalism-låt på repeat i ett halvhjärtat försök att skapa det tryptaminrus jag tänker att vintern för med sig. Bara man har bra musik där varje go vibb speglas i snökristallerna kan man enkelt bota ledan & monotonin. Inlindad i min skevhet når så sms:et mig. "Boende i Malmö fixat from idag. Kom & hälsa på?". Jag vet inte om det berodde på att telefonen alstrade ett ljud som inte passade in i harmonin, eller om jag var urfuckad redan innan, men i & med hennes återtåg i mitt medvetande tappar jag i den sekunden koordinationen över livet.
Jag har ägnat åtta år åt att se henne förstöras av andra, när jag själv hela tiden varit ett ögonblick sen. Jag tror hon testade mig i somras - är här med mitt gäng på Wow, men jag sover hos dig inatt, cool? & medan hon tjatade om sin killes resa i Kina, började jag motvilligt linda henne kring något bittert, bara för att kunna lägga henne ifrån mig som ett surt, men värdigt minne.
Hon släpper inte taget, frågan är vilket det nyktra steget är; att aldrig någonsin svara på det bedjande sms:et, eller att ge någon som aldrig kommer vara lika snygg som i ettan en chans bara för att jag är pot committed?

Jag börjar om #7,5

Jag visste vad hon hette innan jag fick reda på det. Så jävla sjukt, jag tänkte hennes namn en & en halv sekund innan hon sa det själv. Det måste vara värt något?
I jakt på den perfekta bilden att förära raderna om henne med - en resa genom högupplöst porr & grafiska underverk, inser jag att varje dag utan att jag ser henne är en sämre dag. Samtidigt blir det en fix, ett gift. Varje gång jag hör trappsteg i periferin tappar jag andan, tappar förståndet. Det är ohållbart.
Det passerar minst 100 personer i den trappan varje dag.