Det börjar om #2

Det här med att återvända till ens uppväxtstad, som en erigerad hjälte från förr. Undrar hur den underliggande psykologin funkar? På tre lediga kvällar har jag spenderat tid med tre spöken från det förgångna, alltid är de lika peppade på att ses igen, alltid sitter jag där, bedövad & vill bara glömma. Det är när jag ser dem på bild som jag tänker "my god, hon ser ut som sommarkvällen då vi möttes första gången". När de ligger bredvid har tiden stått still, i förhand på gott, i efterhand på ont.
Det enda jag behöver är stimuli, något verkligt som känns mer än ffffound's högupplösta bilder på kvinnlig hud & sexuella insinuationer.