Jag börjar om #7

Det tog mig 306 dagar att växla mina första ord med henne. Jag ska alltid vara så lustig i sådana situationer. Jag är som en kondor eller någon annan asätare, har ögonen på henne utan att vika med blicken en enda gång, utan att tveka i tanken på vad jag är ute efter. Men när sanningens klockslag är inne, tappar jag förmågan att leva & kvar finns en löjlig eftersmak.
Det tog mig en dag till att faktiskt samtala med henne. Det tog 300 sekunder, sen var jag avklädd & hjälplöst fast. Jag blev så till mig att jag var tvungen att göra om det två gånger till. Med samma lustiga tilltal, med samma framfusighet jag själv hade ryggat tillbaks från. Jag är inte kär men jag dör varje gång hon kollar på mig, undrar om jag förmedlar det när jag kallar henne hipster?

Jag börjar om #6

Jag har tappat rösten, men det tar inte längre än fem minuter innan jag måste skrika. Hon har klippt sig & ser precis ut som vårsolen för åtta år sen, som sensommaren för fem år sen & som värmen i höstkylan förra året. Nu spelar det inte längre någon roll att hon är på andra sidan jorden, eller att inget nytt & spännande finns kvar att upptäcka, äventyret handlar ju om det kända, det trygga, om status quo.
Att hon är ett hopplöst fall & dessutom kräver energi jag aldrig haft spelar mindre roll. Nyanserna i hennes doft som stannade i mina lakan strax innan hon lämnade landet är ett av de sista ting i livet jag kommer glömma & om så koreanerna startar det slutgiltiga kriget, spelar samma liv mindre roll så länge hon aldrig försvinner från radarn.

Jag börjar om #5

Jag hatade tiden i högstadiet, när alla ens barndomskärlekar började hänga med äldre män & den identitetskris som följde har nog fortfarande mig i sitt grepp. När mina ex sedan valde äldre killar - "han pluggar till mäklare på högskolan du vet, han har egen lägenhet du vet, vi ska åka till Paris på weekendresa du vet" - drogs min självbild åt det morbida hållet.
Jag är fortfarande inte säker på det där med åldersskillnader, men samtidigt som ålder är ett topp tre-kriterium tenderar jag att hamna med de små, precis post-gymnasiala nätta kvinnorna. De som bor hemma, som vill till London & fortfarande orkar Svanen. De som representerar minsta lilla Seinfeld-grej som gör att jag får spel. Plågar jag mig själv för att saknaden efter min egen eviga ungdom plågar mig mer?
Trots att jag är väl medveten om det, kan jag inte hindra mig från att försöka snärja hon den unga, småblyga på fiket bredvid skolan. Hon kan egentligen inte ge mig mer än sin ungdom, jag har inget att ge henne alls. Om hon bara visste hur jag resonerade, så sjukt jävla ocharmigt.
En annan grej, tjejer på SR är så sjukt fula, är det för att de inte behöver synas i bild?

Jag börjar om #4

Plötsligt kan jag se alla dina foton på Facebook, förut kom jag bara åt dina profilbilder. Det river upp färska sår & någonting mörkt väller ut. Jag bestämde mig då för att inte bli arg, inte låta dig stanna kvar & bygga bo i mina halvfärdiga tankar, men någonstans vet jag att du vet vad du gjorde med mig. (Du tvingade mig att välja, sen valde du bort mig? Du behövde någon att prata med? Jag gick på planka, du lockade med skötet, men vad sketans hände sen?)
Jag är eluderad.
Snubben det blev till slut, alltså någon annan än jag, är ful, det är allt jag kan gå på. Du har förpassat mig till ytligheter & för varje bild på er två tillsammans ilar en kemisk tomhet längs med ryggraden.
När du kom upp på tal, det var innan sommaren det vill säga, brukade jag säga att du var ett dödfött projekt. Jag menade nog aldrig det, men du var alltid så sjukt kall att jag aldrig orkade prata om det. Det borde ha varit den slutgiltiga varningsklockan, för när allt kommer omkring handlar det om stolthet & jag förlorade trots att jag satt med facit & aldrig bettade på mig själv.
Så när vi möttes i veckan & jag var tvär, hur jävla hjärndöd är du som inte fattar varför?

Jag börjar om #3

Du sms:ar & frågar om jag tänker på dig ibland. Jag svarar, ett par timmar senare, att jag gör det ibland, när jag har tid. Jag är inte dum i huvudet, jag vet hur jag borde formulera mig för att inte rasera dig, men sanningen är just den; jag har inte tid för dig.
Du är den ondaste av spiraler jag alltid dras in i, när du gör allt för att fly undan tvingar jag ut dig i ljuset, bara för att tappa lusten. Så fort du blir trygg blir jag rastlös, det är så jävla skevt, för jag vet vad det gör med dig.
När jag sa till dig att jag bryr mig om dig mer än du tror menade jag det, då. När jag trodde att jag såg dig på stan förut blev jag så äckligt rädd att jag förstod att jag ljög för dig, då.
Det är synd för du är den snyggaste kvinna som korsat min väg.
En måttstock i evighet.

Jag börjar om #2

Hon klagade på att jag aldrig hör av mig. Jag klagade på att hon är tjatigare än alla tjejer jag någonsin haft & då har vi aldrig varit ihop. Hon frågade vad jag vill, jag svarade att hon såg go ut i trosor men att jag har försökt hålla henne på sin kant. Hon är kär i mig & det kan jag inte besvara, därför inga närmanden, ingen kroppskontakt, inga samtal efter 02 med värme & säng på agendan. Jag sa att jag är rädd för henne & hennes kärlek.
Hon svarade:
- Sam, det är natt nu & hade du varit här hade jag slingrat benen runt dig & viskat "du har ingenting att vara rädd för" i ditt öra.
Efter tre år fattar hon fortfarande inte ett jävla dugg.

Jag börjar om #1

Jag drömde om ett ex inatt. Hon hade lämnat sin kille & sa till mig 'det är ju bara du', precis som hon sa till mig innan vi blev ihop för tredje gången, det var många år sen nu. Jag höll om henne & i samma sekund raderade jag allt som hade hänt fram tills dess. Allt elände, alla svek & bråk, allt var borta & kvar fanns bara en känsla av hem. Jag vet inte vad som hände sen men plötsligt var hon svarthårig, det var hon aldrig under våra år & jag vaknade ur skiten.
Jag har burit på en känsla hela dagen, som jag inte känt på flera år. Jag har bråkat med en kvinna via sms, det har inte hänt på flera år. Jag har varit sugen på att lyssna på Radiohead, något jag inte varit sugen på på flera år. Det var våra låtar, exet i drömmen. Jag insåg det förut, sen insåg jag att allt jag har känt idag hänger ihop. Ett samlat paket, ett slags utsnitt, av angst anno 04'.
De här drömmarna sker allt för ofta, är allt för verkliga & slutar aldrig gott. Fuck Freud, jag vill bara sova i ro.